Vid Nilens strand håller Maria Nilsson på att gräva ut en by med en 3 500 år gammal gravplats. När arkeologer tidigare koncentrerat sig på kungar och eliten, vill hon ta reda på hur vanliga människor levde i det antika Egypten.
Under sina doktorandstudier ville Maria Nilsson besöka tempelområden i Egypten och letade då efter en lokal turistbyrå för ett alternativt sätt att ta sig dit. Myndighetspraxis var att besökare eskorterades dit med poliseskort och sedan fick 1,5 timme på sig för att studera ett tempel.
– Och det förstår ju alla att det räcker inte riktigt. Så jag hittade en engelsk-egyptisk turistfirma, där ägaren sa att ett alternativ var att segla dit på Nilen.
Ägaren till turistfirman hette John Ward. Han och Maria Nilsson hade seglat i tre dagar när båtkaptenen undrade om de inte ville stanna och kolla på Gebel el Silsila, en antik plats dit turister kom för att titta på ett vackert klipptempel. De tackade ja.
– Och templet är verkligen jättefint. Men när vi såg stenbrotten runtom och de symboler som fanns inristade där, det var då vi började hoppa av glädje! Efter att bara ha känt varandra i tre dagar gav vi varandra och platsen ett löfte om att vi skulle återvända för att försöka förstå de här symbolerna.
Och de löftet höll de. Maria Nilsson skrev klart sin avhandling vid Göteborgs universitet, men sa upp sin lägenhet i Göteborg och flyttade ner till Egypten. För Maria Nilsson och John Ward blev inte bara kollegor utan gifte sig. Idag, 15 år efter den första resan längs Nilen, för delar de sin tid mellan Egypten och södra Halland.
2012 började Maria Nilsson på allvar att studera och dokumentera märkena i stenbrottsområdet i Gebel el Silsila. 2016 fick hon för första gången bidrag från Crafoordska stiftelsen, för att digitalt dokumentera vissa av de hällristningar de hittat.
– Tidigare besökare har beskrivit platsen som nästan helt fri från hällristningar. Vi är nu uppe i mellan 6 000 och 7 000 petroglyfer. Så det är ett enormt material.
Mycket av det som Maria Nilsson intresserat sig för är sådant som ignorerats av andra arkeologer. För inom arkeologin i Egypten har fokus legat på kungagravarna och hur eliten levde. Gebel el Silsila var en by som framför allt bestod av människor som arbetade i stenbrott. Maria Nilsson vill ta reda på hur vanliga människor levde. Och hon vill helst helt undvika att hitta guld och kungar.
– Guld orsakar problem. Dels kommer det en plundringsrisk, men man måste också avbryta allt arbete för att det ska skickas ner med poliseskort till närmsta museum. Vi får kanske en halv dag att fotografera och registrera, det är väldigt lite för att hinna studera artefakter.
För en stor del av arkeologin är politiska aspekter. Bland annat krävs det tillstånd för att genomföra utgrävningar.
– Reglerna ändras hela tiden, vilket gör det svårt att planera ens för nästa säsong. Myndigheterna har väldigt stor makt över vad vi gör. Men man får lära sig att arbeta med de förutsättningarna, vi är gäster och får rätta oss efter de regler som gäller. Så är det ju.
När hon började utgrävningarna 2012 var de 4 personer. I dag är de drygt 100: arkeologer, volontärer, studenter och olika typer av experter. Framöver hoppas Maria Nilsson att kunna fortsätta undersöka gravplatsen, nu med fokus på skeletten.
– Vi samarbetar med fyra osteologer som vi hoppas kan börja med vetenskaplig analys av de här individerna. Då kan vi få en ännu tydligare bild av hur de här människornas levnadsöden såg ut. Vad åt de för mat? Vilken tillgång till hade de till vitaminer och mineraler?
Maria Nilsson har fortsatt fått bidrag från Crafoordska stiftelsen för att titta på gravplatsen de funnit. Hon berättar att den kanske största upplevelsen hon haft i Gebel el Silsila var när de hittade en kenotaf, en sorts privat helgedom med en statyfamilj av sten som hade begravts i sanden vid en jordbävning under antiken.
– Enligt deras tro så fortsatte själen att leva så länge någon yttrade deras namn och såg deras bilder. När vi grävde upp de här stenstatyerna och solstrålarna träffade dem kändes det symboliskt viktigt. Vi kunde ge liv åter till dem. Det var mäktigt!
Text: Karin Bromander
