Hur kan vi förhindra fortsatt våld i städer som nyligen varit krigsdrabbade?
Med hjälp av medel från Crafoordska stiftelsen undersöker fredsvetaren Ivan Gusic våld i postkonfliktstäder, var det sker och varför.
– För att förhindra våldet måste vi förstå det. Och för att förstå det måste vi först veta hur det ser ut, säger Ivan Gusic, forskare vid Malmö universitet.
Ivan Gusic har i sin forskning riktat in sig på hur en stad fungerar efter att en konflikt är över, innan en accepterad och stabil ordning hunnit etableras. Städer brukar ofta beskrivas som platser där människor möts över kulturella, sociala, och socioekonomiska skillnader, säger han. Men i en efterkrigssituation så riskerar den delen av en stads potential att bli extremt undantryckt.
– Staden överbygger inte längre olikheter och skillnader mellan människor, snarare tvärtom. Städer är ofta platsen där fronten fortsätter efter kriget.
För att ett krig är över, oavsett om det sker genom vapenvila, fredsavtal eller att någon sida vunnit, innebär inte att det konfliktrelaterade våldet försvinner.
– Ofta kan det till och med öka. Speciellt om man tittar på specifika platser eller vissa grupper, säger Ivan Gusic.
Det är just detaljerna kring våld i postkonfliktstäder som Ivan Gusics forskning nu är inriktad på. Med hjälp av bidrag från Crafoordska stiftelsen arbetar han tillsammans med en grupp forskare och forskningsassistenter på ett projekt om ett tiotal postkonfliktstäder världen över. I ett första steg samlar de in data och kartlägger våldsutbredningen så exakt och detaljerat som möjligt. I vilka delar av en stad sker det våld? Vem utför det och hur? Och vid vilken tidpunkt?
– Vi vet sedan tidigare att våldet som förekommer i postkonfliktzoner inte är jämnt utspritt, utan är koncentrerat till vissa platser i staden. Hur den fördelningen ser ut beror på både hur konflikten sett ut och hur staden ser ut.
Vissa delar av en stad kan vara väldigt våldsutsatta, medan andra samtidigt är lugna och fredliga. Belfast, som är en av de städer forskargruppen tittar på, är väldigt segregerat. På många ställen delar över 95 procent av befolkningen etnicitet eller religiös tillhörighet. I Belfast sker våldet ofta i skärningspunkterna mellan de olika grupperna.
– Sedan kan man titta på ställen som till exempel Abidjan, den största staden i Elfenbenskusten, som inte är segregerad. Det finns en politisk polarisering, men folk bor blandat, vilket gör att våldet är geografiskt mycket mer utspritt.
Att staden har potential att överbygga skillnader mellan människor, men i en efterkrigssituation gör tvärtom, är någonting som Ivan Gusic riktade in sin forskning på redan under sin doktorandtid. Han gjorde då fältarbete med intervjuer och observationer i bland annat Mitrovica i Kosovo, någonting han fick bidrag från Crafoordska stiftelsen för. Det arbetet har han också haft användning för inom sitt nuvarande forskningsprojekt.
– Jag kunde se att väldigt mycket av våldet i Mitrovica var koncentrerat till en bro. Vi har nu precis färdigställt en artikel där vi har kartlagt våldet i staden och sett att det stämmer, hälften av våldet sker där. Med hjälp av intervjuerna jag gjorde då kan vi försöka förklara varför just den bron är betydelsefull.
Ivan Gusic är huvudansvarig för den del av projektet som inte handlar om datainsamling, utan om analys – att försöka förklara varför det ser ut som det gör. Mitrovica är en av fyra städer som kommer att närstuderas, tillsammans med Belfast, Abidjan och Beirut i Libanon. Där kommer forskargruppen att genomföra intervjuer och observationer på plats för att kunna analysera och försöka förstå våldet, samt jämföra platserna med varandra. Ivan Gusic kommer att bo i Kosovo under minst ett år.
Parallellt arbetar Ivan Gusic med ett annat forskningsprojekt, även det om städer som varit krigsdrabbade. Men här tittar han i stället på de positiva krafterna. Den positiva potentialen av vad en stad kan vara är visserligen kraftigt förminskad i en efterkrigskontext, säger han. Men den finns ändå där.
– I forskning om städer tittar vi ofta på det negativa, men det positiva finns ju också där. Staden erbjuder anonymitet, vilket gör att utsatta grupper kan få rum. Och med så mycket människor på samma plats måste vi på sätt och vis bli mer toleranta.
Text: Karin Bromander
