Helena L Filipsson, professor i maringeologi, har vigt sitt forskarliv åt foraminiferer – små mikroorganismer som kan lära oss om hur havet har förändrats miljontals år tillbaka.
Genom bidrag från Crafoordska stiftelsen har hon kunnat forska på klimatförändringar, både bakåt i tiden och de vi står inför i dag.
Djupt ner i havsbottnen finns spår av hur jordens och havets klimat har förändrats under årtusendena. Det är här som Helena L Filipssons forskning tar sin början. Tillsammans med andra forskare åker hon ut med båt och långa borrutrustningar för att ta upp prov av havsbotten, så kallade sedimentkärnor.
– Sedan studerar vi dem på en massa olika sätt. De blir som en slags arkiv – ju längre ner i botten, desto längre bak i tiden kan vi se, säger hon.
Helena L Filipsson har forskat på havet och klimatet i över tjugo år, de senaste fem som professor vid geologiska institutionen vid Lunds universitet. Hennes forskning har fått bidrag från Crafoordska stiftelsen vid fem olika tillfällen under 2010-talet. Första gången hon fick forskningsbidrag från stiftelsen var det för att undersöka klimat- och miljöförändringar i havet utanför nordvästra och sydvästra Afrika.
– Det vi gjorde då var att studera bottenlevande foraminiferer, med hjälp av sedimentkärnorna som vi tog upp. På så sätt kunde vi återskapa miljön utan för både nord- och sydvästra Afrika de senare 70 000 åren.
Helena L Filipssons forskning har kretsat kring just dessa foraminiferer, små encelliga mikroorganismer, snäckformade och ungefär lika stora som sandkorn. Deras skal består av kalk, vilket gör att de kan bevaras i havsbotten väldigt länge. Skalen innehåller också grundämnen i olika former, så kallade isotoper, från det hav som omgivit foraminifererna. Fossilen kan alltså säga någonting om hur havsmiljön såg ut när foraminifererna levde, eftersom sammansättningen av grundämnen finns bevarad i deras skal. Eftersom visa arter helst lever i ett syrefattigt klimat och andra till exempel tål hög värme, kan artsammansättningen hos de fossilerade organismerna också säga någonting om vilken typ av klimat som rådde i havet för lång tid sedan.
– När vi tittar på hur det har sett ut bakåt i tiden så kan vi också säga någonting om nutida miljöförändringar och i viss mån framtiden. Människans påverkan på klimatet är så pass stor i dag att det inte går att säkert förutsäga hur det kommer att bli. Men vi kan bidra med förståelse om hur ekosystemen historiskt har varierat, vilket kan säga någonting om hur de borde variera i framtiden.
Men Helena Filipsson och hennes kollegor har också tittat på just mänsklig klimatpåverkan. Hon har vid flera tillfällen fått forskningsbidrag från Crafoordska stiftelsen för att studera havsbotten i Östersjön.
– Vi har bland annat studerat Gåsfjärden utanför Västervik, där Solstad koppargruva ligger. Där har vi kunnat titta på hur kopparföroreningar påverkat miljön de senaste tusen åren och de senaste sju tusen åren.
Helena Filipsson arbetar just nu bland annat med ett pågående projekt som Crafoordska stiftelsen också har varit med och stöttat. Där tittar forskarna på en konsekvens av att haven i dag blir allt varmare, nämligen att de då också blir syrefattigare.
– Det är som när du tar ett glas kallt vatten och ställer bredvid sängen på kvällen. På morgonen är det fullt med bubblor runt kanten. Det är helt enkelt för att det har värmts upp, syret har försvunnit ur vattnet till glaskanten eller ut i luften. Det är precis samma sak som sker i havsvatten nu.
Mycket har hänt med klimatforskningen sedan Helena Filipsson inledde sin karriär för över tjugo år sedan. De forskare som inriktar sig på klimatförändringar får mer uppmärksamhet och synsättet på klimatet har förändrats hos allmänheten.
– Jag tror att det finns inte bara ett större intresse utan också en större förståelse idag jämfört med tidigare. Man pratar till exempel allt mindre om att det bara skulle vara naturliga variationer i klimatet, säger Helena L Filipsson.
Hon säger också att klimatforskningen har gått framåt i stort under tiden hon har verkat som forskare, att man nu kopplar ihop olika inriktningar som till exempel klimat och biodiversitet. Det har blivit ett mer kunskapsgenererande och framåtblickande synsätt.
Som professor är Helena L Filipssons roll i dag mer övergripande och samordnande, det krävs inte längre av henne att hon ska vara del av arbetet i labb och i fält. Men om hon får tillfälle följer hon så ofta hon kan med ut i båt för att hämta sedimentkärnor.
– Om jag ska prioritera något som inte är att sitta i möten så är det att vara i galonbyxor till sjöss. Även om jag avskyr att bli sjösjuk så tycker jag att det är roligt!
Text: Karin Bromander
