Betag oss ej den dyra, den ljuva lust till sång.” Erik Axel Karlfeldts ord i dikten ”Psaltare och lyra” kan stå som ett motto över sången i Lund.
Så länge staden funnits har sånger naturligtvis klingat härmödrars vaggvisor, taktfasta rytmer till arbetet, rituella besvärjelser. Går vi tillbaka till medeltiden hittar vi den äldste kände musikaliske befattningshavaren: Laurentiiklostrets cantor, som iklädd purpurkåpa och med stav och tavlor i händerna ledde sången i sin klosterkyrkas kor. Det kan vi läsa om i handskriften Necrologium Lundense från 1100-talet.
Kyrka och skola fortfor att vara sångens tempel för lång tid framåt. Den katolska liturgin avlöstes efterhand av lutherska psalmer. Det var hela tiden fråga om klingande röster – men ännu inte körsång i vår mening.
Men sjungandet fortsätter den dag som idag är, och de senaste åren har detta manifesterats i en symbolmättad höjdpunkt. Lund International Choral Festival, som hösten 2010 arrangeras för tredje gången. En koncentration av sjungande människor (man räknar med 1 500 medverkande!), som i Lund ser en naturlig samlingsplats. De mänskliga och konstnärliga resurserna finns, även om de yttre villkoren och ramarna inte kan kallas optimala.
En förteckning över körer i Lund registrerar 30 ”profana” sådana; de körer som är knutna till de kyrkliga församlingarna är uppskattningsvis lika många, med Domkyrkan som ett nav med ekrar till Norra Nöbbelöv, Torn, Dalby, Stora Råby etc.
Men låt oss återgå till historien och söka körsångens moderna rötter i staden.
Ett nytt skede tog sin början med universitetets grundande. När invigningshögtidligheterna firades i Domkyrkan1668 fick de närvarande uppleva ”en ljuv samklang av musikanter och sångare”. Dock var det instrumentalmusik som universitetet hade behov av för sina akademiska ceremonier. Akademiska kapellet organiserades under 1700-talet och firade sitt 250-årsjubileum 1995. Sången var fortfarande Katedralskolans och Domkyrkans domän. Någon förändring på den punkten blev det inte förrän under 1800-talet, och körsången tillkom inte genom universitetsåtgärder utan organiserades inom studenternas led.
Lunds Studentsångförening räknar sin historia från 1831. Som alltid när det gäller framväxten av en rörelse är det svårt att fixera själva startgnistan, unisont (?) sjungande (skrålande?) studenter hade nog länge förekommit. Men 1831 noterar man att fyrstämmig sång förekom vid ett konserttillfälle och innovationen hade kommit för att stanna. Ledaren Otto Lindblad skaffade sig ett namn i den skandinavistiska studentkulturen, en del av hans kompositioner blev snabbt populära och framförs ännu, när Studentsångarna vädrar traditionerna, som vid den televiserade vårkonserten på Universitetstrappan den 1 maj.
Från senare delen av 1800-talet kan man spåra en uppblomstrande borgerlig körkultur i Lund. Andra manskörer följde i studentsångens spår för att sjunga vårsånger, serenader och nationalromantiska och/eller patriotiska nummer. Men mera seriöst framfördes emellanåt oratorier i Domkyrkan med blandad kör, samtidigt som instrumentalmusiken odlades i Akademiska Kapellets hägn. Några kyrkokörer i dagens mening fanns ännu inte.
Alfred ”Fader” Berg förenade posten som director musices med anförarskapet för Studentsångarna. Men det tycks också ha varit Berg som ledde de första försöken med damkör i Lund. År1906 hade antalet kvinnliga studenter stigit så pass att det lönade sig att idka sång med enbart kvinnoröster. Ensemblen hette Lunds Kvinnliga Studentsångförening och deltog under de närmaste åren i det lundensiska musiklivet. Någon stor skara kan det inte ha rört sig om – det noterades att kören vid ett tillfälle gjorde en utflykt i två charabanger, vilket inte indikerar någon större numerär. Sammanslutningen tycks ha upplösts efter några år.
Lunds Kvinnliga Studentkör etablerades så småningom mera permanent 1927 av Anna Munck (-Falk) med universitetskapellmästaren Gerhard Lundquist som anförare. Kompositören John Fernström blev så småningom tongivande i den kretsen. År 1948 ändrade den kvinnliga studentkören skepnad och blev till en blandad kör, Lunds Akademiska kör. Bland dess många dirigenter märks Peter Wallin, verksam 1978–1990. Kören står sedan ett par år tillbaka under Lunds Universitets beskydd och leds för närvarande av Cecilia Martin-Löf.
Dock finns det sentida arvtagare på damkörssidan: Carolinae damkör med Ulrika Emanuelsson och Bella Voce (Lunds Studentsångerskor) med Peter Sjunnesson i spetsen. Och därmed är Lunds damkörer ingalunda fullständigt redovisade. Det är ju ett faktum av kvinnor inte bara rent allmänt är starkt kulturbärande på det konsumerande planet, de är också mera förande och ledande, i varje fall i körlivet.
Körlivets i Lund historia är i icke ringa mån dess dirigenters. Det är gott om märkesgestalter under de senaste decennierna. Här skall först nämnas domkyrkokapellmästaren/domkyrkoorganisten Folke Alm, som reorganiserade katedralens körliv i samband med sitt tillträde. Kyrkans musikliv hade stått på sparlåga under en period av renoveringsarbeten kring år 1960. År 1964 etablerade Alm Domkyrkans oratoriekör som en avknoppning från den dåvarande Domkyrkokören, avsedd att svara för de större konsertuppgifterna. Samtidigt tillkom Domkyrkans Oratorieorkester. Den nyrekryterade oratoriekören ansvarade länge för den centrala sakrala repertoaren, med Bach som specialitet och givna kulminationer i advents-, passions- och requiemtider. Men det bör påpekas, att Bachs h-mollmässa framfördes redan på 1930-talet under Josef Hedars tid som domkyrkokapellmästare.
Ungefär samtidigt som Domkyrkans oratoriekultur stärktes kunde Janåke Larson och hans kör i Allhelgonakyrkan komplettera med bl.a. Händels Messias, under många år ett populärt decemberevenemang. Allhelgonakyrkans körtradition har fortsatt under Johan-Magnus Sjöbergs ledning. Som denne också är en produktiv tonsättare har Allhelgonakyrkans repertoar berikats med ny musik – ett exempel är ”Vinterkantat” till texter av stadens poet Niklas Törnlund.
Dessa flaggskepp i stadens armada av sakrala sångare flankeras alltså av församlingskörer i alla kontraktets väderstreck – för många att ens räkna upp: barnkörer, gosskörer, flickkörer, ungdomskörer, pensionärskörer, gospelkörer etc.
Nästa körpersonlighet att sätta fokus på bör vara Eva Svanholm Bohlin. Hon har betytt oändligt mycket för att väcka unga generationers intresse för sång. Hon har varit och är involverad i Domkyrkans aktiviteter för yngre korister, hon ledde under en period Lunds Akademiska Kör, startade den blandade ensemblen Lunds Kammarkör, nu under ledning av Håkan Olsson, och därefter kammarmanskören Svanholm Singers, som numera dirigeras av en av hennes elever, Sofia Söderberg Eberhard (som också har ett förflutet som ledare för Lunds Akademiska Kör och Bella Voce). Eva Svanholm Bohlin stod också bakom utvecklingen av Katedralskolans musikklasser och som krona på verket skapandet av det livaktiga Lars-Erik Larssongymnasiet. Hon har fått efterföljare med hög kompetens, exempelvis Karin Fagius, som bedriver en fin barn- och ungdomskörsverksamhet.
Ett mått på Eva Svanholm Bohlins centrala roll i det sjungande Lund var Lunds Kammarmusiksällskaps extraordinära festival 2009, där allt vad staden har av unga professionella sångare och instrumentalister samlades till högklassiga konsertanta prestationer.
Lundakörernas arbete har aktivt stöttats av Crafoordska stiftelsen. Här en förteckning över ensembler som fått penningbidrag till särskilda projekt, resor eller dylikt:
- Carolinae Damkör
- Lunds Akademiska Kör
- Lunds Kammarkör
- Lunds Studentsångförening
- Lunds Vokalensemble
- Svanholm Singers
Dessutom har Lund International Choral Festival erhållit substantiella bidrag vid tre tillfällen.
Medan Lunds studentsångare har sina rötter på 1800-talet och Akademiska Kören räknar sin historia från 1920-talet är de övriga körerna barn av de senaste decennierna. Lunds Kammarkörs historia är som nämnts förknippad med Eva Svanholm Bohlin; den etablerades år 1983, som 2004 efterträddes av Håkan Olsson. Lunds Vokalensemble är ännu yngre. Initiativet togs av nyssnämnde Håkan Olsson. Efterhand övertog Ingemar Månsson posten som dirigent. Han har med största nit och intresse vårdat körens vidare karriär som konserterande och skivinspelande ensemble med anspråksfull repertoar. 2010 firar kören sitt tjugoårsjubileum.
De ledande körerna i Lund har alla internationella aspirationer och finns dokumenterade på uppskattade inspelningar. Många av dem har deltagit i körtävlingar och skördat triumfer och medaljer som en olympiatrupp kunde avundas dem. Vidsträckta konsertturnéer är inte ovanliga. Bara under de senare åren har Svanholm Singers flerfaldiga gånger gästat Japan, Studentsångarna bl.a. Vancouver (med körhövdingen och körideologen Folke Bohlin som anförare) och Kina, och Lunds Vokalensemble bl. a. USA.
Man kan lugnt räkna med att det finns fler körer än de 30 som är upptagna på listan; å andra sidan är möjligen inte alla grupper fortfarande eller för närvarande aktiva. Bredden i körlivet skall understrykas. Alla kan inte nämnas inte heller alla idoga dirigenter. Ett axplock bara: Förenade Nationskören, Gubbröran, Helianthus Cantorinas, Judiska kören (med Sverker Zadig, en central musikpedagog i staden), Le Coeur, Midnattskören (där Gösta Petersén strävar vidare), Optimistkören, Svart på vitt, Vox feminea, Våga sjunga-kören – namnfantasin känner inga gränser. Studieförbunden, liksom den kommunala kulturskolan, är involverade i körlivet genom att organisera en rad olika grupper – några återfinns i uppräkningen här ovan. Dessutom har studentnationerna sedan några år tillbaka ett antal körer i gång – exakt hur den sektorn ser ut är inte så enkelt att avgöra, rekryteringen fluktuerar, ch ledarfrågan är inte lättlöst. Detta är dock problem som gör sig gällande i allt körliv i landet, trots att körsång i Sverige, helt berättigat, räknas som en folkrörelse.
En stad som Lund har en fördel genom befolkningsstrukturen: de många unga människor som kommer till universitetet är ett utmärkt underlag; att de befintliga grund- och gymnasieskolorna kan ge en grund att stå på för ett kanske livslångt intresse är också värt att beakta. Genomströmningen av unga människor har förstås också en negativ sida: det är inte lätt att få kontinuitet.
Varför sjunga i kör? Andan och ledarskapet är viktiga rekryteringsgrunder:
man skall sjunga för att det är både roligt och givande i ett kamratligt-socialt perspektiv. Körsångare i allmänhet räknar sin hobby som en viktig livskvalitet. Men det konstnärliga utbytet är därmed inte försumbart – vilken nivå man än väljer eller passar för, avancerade moderniteter eller trivsamma visor, producerande av storsäljare på etablerade etiketter eller familjära luciakonserter i närmiljön. Där de bägge måttstockarna – den sociala och den konstnärliga — harmonierar, där pulserar livet i körorganismen. Ett rikt körliv ingår nästan obligatoriskt i ett välfungerande lokalt kulturutbud.
I Lund finns förutsättningarna. Stadens ungdomliga prägel gör sitt till. Den stabila körkulturen gynnas av tillgången på kompetenta dirigenter. I den bästa av världar blir det fråga om en uppåtsträvande spiral.
Traditionen förnyar sig kontinuerligt. Men orosmoln saknas inte: hur skall intresset för sång hållas uppe rent generellt, om den svenska skolan inte inser dess värde och odlar rösterna i kommande generationer? Hur går det då med spiralen? Kanske kan det relativt nystartade Körcentrum Syd, knutet till Universitetet, som en spindel i nätet för forskning, pedagogik och praktiskt körliv, göra en insats.
Cantemus! skulle den gamle munken i Laurentiiklostret ha manat. Låtom oss sjunga!
Carlhåkan Larsén