Arkeologi är tålamodets vetenskap. Avsikten med ämnet är att studera människors historia och samhällen under tider då inga skriftliga källor existerar. Även om så skulle vara fallet ger arkeologin en annan bild av det förflutna, eftersom skriftlighet behärskades av få. När vi därför har möjlighet att undersöka lämningar under mark gläntar vi varje gång in i ett okänt rum. I fallet med projektet Hallen på Höjden träder vi in i ett helt hus i Skånes viktigaste maktcentrum under järnåldern. Det är inte heller vilket hus som helst, utan residensets innersta kärna.
Centralplatsen i Uppåkra är en av ett tjugofemtal sådana i hela Norden, men ingen är så till ytan omfattande, med så många fynd och långvarig som Uppåkra. Lämningarna sträcker sig från ca 100 f. Kr. till mitten av 900-talet. Hallbyggnaden med intilliggande kulthus fungerade under flera hundra år som en sammanhållande kraft för bygden och människorna i dess närhet.
Under 200-talet e.Kr. etablerade sig centralplatser i södra Skandinavien under inflytande av romarriket. Man upprätthöll kontakter med de norra delarna av imperiet vid gränsen, Limes, som var påverkat av germanska och keltiska traditioner. Det var troligen under denna tid man i Uppåkra lärde sig strida i samlade krigarföljen, utvecklade läkekonsten och började dyrka nya gudar. Under århundradenas gång ändrades livsmönstren och ritualerna. Trots skiftena var det uppenbarligen viktigt för makthavarna att besitta Uppåkra som centrum i väldet. Därför har vi föremål från de viktiga regioner på kontinenten som valdes som samarbetspartner i maktkampen. De skiftande smyckena, ädelmetallerna och mynten visar vilka riktningar utbytet av varor haft. Romerska silverdenarer, karolingiska mynt och dirhemer från islamiska områden dyker upp ur mullen.
Vad vi finner intressant att undersöka är hur platsens jordbruksekonomi förändrades. Livet var osäkert med skiftande årsväxt och djuren kunde drabbas av sjukdomar. Man brukar tala om ett samhälles resiliens, hur man lyckas återhämta sig och finna nya lösningar efter kriser. Även om man strävade efter stabilitet var det inte lätt att upprätthålla den. Man kan också använda begreppet om samhället, som social resiliens. Vi vet att en stor katastrof drabbade världen vid mitten av 500-talet i form av långvariga askmoln efter vulkanutbrott och pest. Syns detta i våra källmaterial? Kan vi förklara hur man återhämtade sig efter svåra tider? Hur skapade men en gemenskap så att samhället kunde fortleva?
Under fyra år ska vi undersöka hur människor levde och verkade där med arkeologiska metoder. De traditionella sätten att närma sig detta är genom att gräva, dokumentera och analysera. Vi kommer att finna smycken, keramik, rester efter glasbägare, djur- och människoben, byggnadsrester och mycket mer. Vad vi dessutom satsar på är naturvetenskapliga metoder som ger en djupare kunskap om vilka människorna var, deras ekonomi och hälsa. Vi kommer att undersöka dna och miljö dna. Detta innebär att inte bara ben kan ge informationen, utan även själva jorden. I den kan det gömma sig lämningar efter virus, bakterier, djur och människor. Isotoper ger besked om varifrån de kommit, långväga ifrån eller från regionen. Mikromorfologi behandlar strukturen på lagren i hallen. Denna relativt nya geologiska metod avslöjar golvytor, hur rummen använts och om bränder förstört byggnaden. Detta är omistlig kunskap eftersom husen i Uppåkra sällan lämnat tydliga spår. Det är bland de olikfärgade jordlagren vi får söka byggena, inte som antikens pampiga murar.
Projektet Hallen på Höjden har sin styrka i den ihärdiga bebyggelsen som skapat ett rikt källmaterial i form av tjocka kulturlager. Detta gör det möjligt att studera processer över tid på ett ställe, vilket är mycket ovanligt inom arkeologin. Med processer menar vi val som människor företagit sig. Främst står lämningarna efter jordbruk och boskapsskötsel som ingått i den basala ekonomin. Skiften i ritualer och långväga kontakter ger grund för analyser om religion och politik. Vi vill veta om hallen nyttjats till riter liknande dem i kulthuset intill, eller om man valt att skilja på det heliga och det profana.
Förutom den tidsbundna förändringen har rummen i hallen och ytan utanför byggnaden mycket att tillföra om var man gjort vad, det så kallade spatiala beteendet. Hur har rummen i hallen nyttjats över tid? Finner vi en markerad plats för firandet av fester eller hövdingens säte? Spridningen av föremål och skiften i jordlagren hjälper oss att förstå detta.
Under fyra år kommer hårt arbete och tänkande att ge helt ny kunskap om järnålderns livsmönster. Arkeologin är tålamodets vetenskap, men också beroende av teoribildningar och kunskap om liknande upptäckter. Därför blir undersökningen av hallen ett viktigt kunskapsbidrag till alla centralplatser i sydskandinavien. Vi ser fram mot att berätta om hallens hemligheter.
