En gråkall novemberdag sitter en lång, gänglig tonåring på en flyktingförläggning i Trelleborg. Han heter Genek Granek och är polsk jude, uppvuxen i Łódź drygt 10 mil från Warszawa. Med entonig röst berättar han för kvinnan mittemot om sina upplevelser: hur han som 10-åring såg tusentals tyna bort i hunger och dysenteri sedan nazisterna spärrat av ghettot han bodde i; hur han som 12-åring såg de tyska lastbilarna köras fram till sjukhuset och hur ”patienterna kastades ut genom fönstren ner på lastbilarnas flak – bland dem fanns gravida kvinnor, nyfödda barn och människor som hade tyfus och dysenteri”.

Som 14-åring lastades Genek tillsammans med sin familj upp på en godsvagn och forslades till Auschwitz, där han såg sin mor och sin syster föras bort mot duschrummen. ”Vad som hände dem efter det vet jag inte, jag har inte hört något från dem”, säger han tonlöst. Och i slutet av den noggrant nedskrivna intervjun gör den lyssnande kvinnan en kort notering: ”Vittnet, en lång 16-åring med barnansikte, återger händelserna som om han vore en gammal man. Han talar utan att bli upprörd, men rösten skälver en aning då jag frågar om vad som hände hans föräldrar och syster. Han är helt ensam i världen nu.”

Geneks berättelse har bevarats för eftervärlden tack vare ett unikt initiativ som togs i Lund 1945: att dokumentera överlevarnas upplevelser i Nazitysklands koncentrationsläger. Fram tills helt nyligen har dokumenten varit i det närmaste okända för världen; under 50 år låg de undangömda i ett förseglat arkiv vid Universitetsbiblioteket i Lund och först 2017 – genom projektet Witnessing genocide – har materialet blivit tillgängligt för en bred, internationell publik.

Under våren och sommaren efter krigsslutet kom närmare 20 000 överlevande från tyska koncentrationsläger till Sverige med de så kallade ”vita bussarna”, en räddningsaktion som initierats av svenska och danska Röda Korset. Många av överlevarna var svårt undernärda och sjuka, och en rad provisoriska flyktingförläggningar upprättades i södra Sverige för att kunna ge dem vård. Eftersom en stor andel av flyktingarna var från Polen fanns ett stort behov av polskspråkiga tolkar och bland de hundratals volontärer som hjälpte till i förläggningarna fanns den polskfödde lektorn Zygmunt Lakocinski (1905-1987), som sedan ett decennium tillbaka var bosatt i Sverige och arbetade som lektor i polska vid Lunds universitet.

Vad Lakocinski kände då han mötte de människospillror som genomlevt koncentrationslägrens verklighet vet vi inte, men förmodligen var han bättre förberedd än många andra. Den svenska nyhetsrapporteringen om lägren hade varit sporadisk under kriget och de flesta svenskar var ännu omedvetna om vad det gamla kulturlandet Tyskland varit kapabelt till. För många innebar mötet med nazisternas barbari – i pressbilderna, journalfilmerna och de osminkade vittnesmål som nu strömmade ut över världen – ett lika motvilligt som brutalt uppvaknande. Lakocinski, däremot, hade redan under krigsåren haft kontakt med polska ambassaden och fått ta del av rapporter från den polska motståndsrörelsen. Han visste, om inte i detalj så åtminstone i grova drag, hur lägrens verklighet faktiskt såg ut.

Vad Lakocinski ännu inte kände till var barbariets omfattning. Under loppet av några få år hade den nazistiska drömmen om det perfekta samhället, fritt från alla oönskade halvmänniskor som hotade Rikets ordning och renhet – de sinnesslöa, de kriminella, judarna – mynnat ut i ett folkmord i industriell skala.

De första arbetslägren hade etablerats redan strax efter maktövertagandet 1933, avsedda som ett behändigt sätt att nyttja politiska motståndare och mindervärda individer som slavarbetare i den växande industrin. Därefter hade lägersystemet expanderat med förbluffande hastighet; nya läger byggdes, gamla läger utökades och förbands med omgivande sattelitläger – i vissa fall hundratals – tills de bildade ett Reichsomspännande och allt komplexare logistiskt nätverk, med förmågan att svälja bokstavligen miljontals människor. När kriget närmade sig sitt slut fanns närmare 20 000 enskilda läger, spridda över hela det Nazityska området.

Vid det laget hade de nazistiska administratörerna dock insett att arbetsläger inte var en fungerande lösning, eftersom antalet oönskade hela tiden tenderade att öka snarare än minska. I takt med att utrensningspolitiken hårdnade transformerades allt fler arbetsläger till renodlade dödsfabriker med gaskammare och krematorier. Och till dem sändes en allt brokigare ström av människor: homosexuella, arbetsskygga, småkriminella, asociala, romer, slaver, polacker, handikappade, Jehovas vittnen, katoliker, kommunister, socialister, konstnärer som inte begrep sig på den nazistiska estetiken och vetenskapsmän som inte insåg den nazistiska rationalismens överlägsenhet. Liksom, naturligtvis, alla de untermenschen som inte ens räknades som riktigt mänskliga i det tredje riket – judarna. När koncentrationslägrens överlevare kom till Skandinavien hade de flesta svenskar ännu bara en vag aning vad de genomlevt. Vid ankomsten fick flyktingarna lämna ifrån sig kläder och ägodelar, som omedelbart brändes av de svenska myndigheterna för att förhindra smittspridning. För Zygmunt Lakocinski, däremot, var det uppenbart att nazisternas koncentrationsläger representerade något nytt och hitintills unikt i historien – det som skett var inte bara krigsbrott, utan brott mot mänskligheten – och det var viktigt att så mycket som möjligt dokumenterades, både för kommande rättegångar och för kommande generationer. Genom förhandlingar med myndigheterna fick han tillåtelse att samla in material som de frigivna fångarna haft med sig från lägren, under förutsättning att föremålen noggrant desinficerades: små anteckningsböcker, tummade häften, teckningar och fotografier som de lyckats hålla gömda under sin fångenskap.

Mycket av det som samlades in vittnar inte bara om fångarnas omänskliga lidande, utan också om deras obändiga vilja att behålla ett uns av värdighet och mänsklighet i lägren.

Här finns tummade poesiböcker, nedtecknade ur minnet på gulnat papper som stulits i fabrikerna och kärleksfullt bundits in i remsor av kasserade, blårandiga fångkläder; här finns små gloshäften och skolböcker som vandrade från hand till hand då de nattetid satt samlade i barackerna och i hemlighet höll studiecirklar för barn och vuxna.

För Lakocinski var det dock uppenbart att insamlandet av föremål inte räckte till som dokumentation. Mötet med de överlevande hade övertygat honom om att de också måste vittna med sina egna röster. Redan under sommaren 1945 lyckades Lakocinski få gehör från Utrikespolitiska institutet, som gav honom finansiellt stöd för att genomföra ett intervjuprojekt. Den lilla arbetsgrupp som skapades fick namnet ”Polska källinstitutet i Lund” och bestod av en handfull personer som delade Lakocinskis övertygelse och engagemang. Handskrivna

Flera av dem hade Lakocinski mött på förläggningarna och hade själva genomlevt koncentrationslägren, vilket både gjorde det lättare att etablera en trygg relation till personerna man intervjuade och att bedöma vittnesmålens sanningshalt.

Med hjälp av historikern Sture Bolin drog Lakocinski upp riktlinjerna för hur intervjuerna borde genomföras. Avsikten var en dokumentation som var så stringent och vetenskapligt genomförd att den kunde användas både i kommande krigsrättegångar och av framtida forskare. I praktiken innebar detta att intervjuerna borde genomföras så tidigt som möjligt, innan de överlevande glömde – eller valde att glömma – detaljer och kronologiska förlopp. Intervjuerna borde utformas som en kombination av generella beskrivningar och ordagranna ögonvittnesskildringar som kunde verifieras av andra ögonvittnen. Det var också viktigt att personen som genomförde intervjun förhöll sig så opartisk och objektiv som möjligt, och skilde på fakta och känslor i vittnesmålet. För att alla intervjuer skulle få en likartad struktur byggdes de upp kring ett antal generella frågor som gjorde det möjligt för överlevarna att berätta relativt fritt om sina personliga upplevelser, samtidigt som intervjuaren gjorde noteringar. Efteråt renskrevs hela intervjun, som undertecknades av både vittnet och intervjuaren, som också tillfogade ett kort omdöme om vittnesmålets tillförlitlighet i slutet av den handskrivna texten.

Hösten 1945 gjordes de första intervjuerna och under det följande året skulle den lilla arbetsgruppen resa mellan de olika flyktingförläggningarna i södra Sverige och utföra mer än 500 djupintervjuer – en av de främsta insatser som gjorts i världen för att dokumentera Förintelsens fasor. Hur och efter vilka kriterier de valde ut personerna som intervjuades är inte helt klart, men sannolikt spelade såväl slump som vänskapskontakter en avgörande roll, liksom viljan att överhuvudtaget tala om det som skett.

Många överlevande från koncentrationslägren var djupt ovilliga att berätta om sina upplevelser, både på grund av smärtan det väckte och av rädsla för att de inte skulle bli trodda.

Alla som intervjuades var från Polen och en stor majoritet av dem var unga kvinnor som suttit fängslade i Ravensbrück, ett koncentrationsläger för kvinnor och barn beläget drygt 10 mil norr om Berlin. För de flesta hade dock Ravensbrück bara varit ändstationen i en lång resa genom det nazistiska lägersystemet; en resa som tagit dem genom läger som Auschwitz, Bergen Belsen, Dachau, Majdanek, Neuengamme, Mauthausen, Sachsenhausen, Stutthof, Buchenwald …

De flesta som Lakocinskis arbetsgrupp intervjuade var katoliker, medan bara 12% av de intervjuade hade judisk bakgrund – en siffra som kan framstå som låg, men som i själv verket återspeglar det lilla antal judar som kom till Skandinavien med Röda korsets räddningsaktion. För de flesta judar hade krigsslutet och de Vita bussarna kommit alldeles för sent.

De som överlevt kunde däremot vittna om en verklighet som sedan länge förlorat varje drag av mänsklighet. Bland de som intervjudes fanns exempelvis sjuksköterskan Anna Jachnina, som arresterats för sina kontakter med motståndståndsrörelsen. Tjugoåtta år gammal hade hon förts till Auschwitz, där natthimlen ständigt glödde röd av röken från krematorierna och där hon delade i en barack med drygt tusen andra fångar – ”det var som att leva i en tryckkokare”, sa hon under intervjun. Under dagarna arbetade hon i lägrets sjukstuga, där hon tog hand om kvinnorna som nyss fött barn medan barnmorskan tog spädbarnen avsides och dränkte dem i en spann vatten. På kvällarna kunde Anna se råttor kila omkring bland kropparna som staplats utanför hennes barack och som på natten hämtades upp av judarna som bemannade krematoriet: ”De fick arbeta i sex veckor, sedan brändes de och ersattes med andra. Ofta tvingades de bränna sina egna mödrar, hustrur och döttrar.” För Anna, som för så många andra överlevare, var lägertillvaron något hon ständigt skulle bära med sig, även efter befrielsen. Förvånat utbrast hon under intervjun: ”Jag överlevde faktiskt Auschwitz. Jag bär det i mitt blod, i min hjärna, och fortfarande har jag inte lyckats skaka av mig mardrömmen.”

Vad Lakocinski och hans arbetsgrupp försökte åstadkomma var på många sätt något unikt: en systematisk, djupgående dokumentation av lägrens alla vidrigheter, gjord redan under månaderna efter befrielsen, innan vi alla – överlevare såväl som åskådare – föll för lockelsen att glömma, att inte vilja veta, att inte fråga oss hur vi kunde låta det ske. Och resultatet av deras ansträngningar är lika enastående som skrämmande: 512 unika ögonvittnesskildringar – totalt mer än 5500 noggrant nedtecknade sidor – som ger röst åt Förintelsens miljontals offer.

Och ändå var det just tystnaden som skulle segra över deras insats, åtminstone under de 70 år som följde. Ställd inför den politiska utvecklingen i sitt gamla hemland insåg Lakocinski att materialet skulle kunna missbrukas om det kom i orätta händer. Efter befrielsen planerade många överlevare att återvända till Polen, som då hamnat under kommunistiskt styre bakom järnridån, och i intervjumaterialet fanns skildringar som berörde inte bara nazisternas övergrepp, utan också röda arméns krigsbrott. För att skydda vittnenas integritet valde Lakocinski därför att försegla hela arkivet under 50 år. Sedan 1970-talet har materialet förvarats vid Universitetsbiblioteket i Lund, men först i mitten av 1990-talet kunde arkivkapslarna öppnas och materialet göras känt för världen – i ett samhällsklimat där koncentrationslägrens fasor tycktes ha förlorat mycket av sin aktualitet. Det faktum att hela materialet är på polska skulle också begränsa möjligheterna för forskare och allmänhet att använda det, och det fåtal intervjuer som översattes av polskspråkiga volontärer i början 2000-talet lyckades inte ge arkivet den internationella uppmärksamhet det förtjänade.

Ljusningen kom först 2014, då Universitetsbiblioteket i samarbete började med Donatorsrelationer och Lund University Foundation i USA kunde lansera en donationskampanj för arkivet.

Till de första och tveklöst största enskilda donatorerna hörde Crafoordska stiftelsen, som gjorde det möjligt att digitalisera och översätta samtliga intervjuer till engelska och göra dem fritt tillgängliga för en internationell publik. Den 20 oktober 2017, i samband med ett välbesökt jubileumsevenemang i Universitets aula, öppnades webbportalen Witnessing Genocide, där man kan läsa intervjuerna och få tillgång till stora delar av det övriga material – anteckningsböcker, fotografier och teckningar – som arkivet innehåller.

Redan under de första veckorna hade webbportalen mer än 6000 användare från hela världen, en fingervisning om att överlevarnas röster idag är mer relevanta än någonsin.

Vår förhoppning är att arkivet inte bara kommer att användas av forskare och personer med direkt anknytning till Förintelsen, utan också inom undervisning och utbildning.

Det har nu gått mer än 70 år sedan Förintelsen inträffade, men drömmen om det alltigenom välordnade samhället – ett samhälle där de oönskade, de Andra, inte har någon plats – har knappast förlorat sin lockelse. I takt med att överlevarna blir allt färre blir deras röster också allt viktigare, inte minst för en yngre generation för vilken Förintelsen kan tyckas så avlägsen att den saknar relevans. För vad överlevarnas röster gör tydligt är hur oerhört skör en demokrati är; hur snabbt den moraliska grunden för ett samhälle kan vittra sönder och göra det otänkbara tänkbart, görbart, kanske till och med önskvärt. Förintelsen är inte enbart en angelägenhet för vissa människor och vissa grupper. Förintelsen angår oss alla, och ansvaret för att hålla dess minne levande är något vi alla delar, idag mer än någonsin.

Håkan Håkansson,
Projektledare för Witnessing Genocide
Adress till webbportalen: https://www.ub.lu.se/witnessing-genocide

Arkivet innehåller både fotografier som överlevare hade med sig och bilder som dokumenterar livet i lägret.

Arkivet innehåller både fotografier som överlevare hade med sig och bilder som dokumenterar livet i lägret.

Dokumentationsmaterial från krigsrättegångarna, framförallt från Ravensbrückrättegångarna i Hamburg 1946-47

Dokumentationsmaterial från krigsrättegångarna, framförallt från Ravensbrückrättegångarna i Hamburg 1946-47

Zygmunt Lakocinski, lektor i Polska, tog initiativet till dokumentationsprojektet 1945. Bilden är från en utställning på  Kulturen i Lund 1966.

Zygmunt Lakocinski, lektor i Polska, tog initiativet till dokumentationsprojektet 1945. Bilden är från en utställning på Kulturen i Lund 1966.

Överlevare från de tyska koncentrationslägren i Ystad, maj 1945.

Överlevare från de tyska koncentrationslägren i Ystad, maj 1945.

Lakocinski samlade in en stor mängd föremål och personliga tillhörigheter som överlevarna lyckats hålla gömda i lägren och ta med sig vid befrielsen.

Lakocinski samlade in en stor mängd föremål och personliga tillhörigheter som överlevarna lyckats hålla gömda i lägren och ta med sig vid befrielsen.

Handskrivna skolböcker som tillverkades av fångarna i lägret. Undervisningen var förbjuden och bedrevs i hemlighet på natten.

Handskrivna skolböcker som tillverkades av fångarna i lägret. Undervisningen var förbjuden och bedrevs i hemlighet på natten.

Överlevare från kvinnolägret Ravensbrück 1945.

Överlevare från kvinnolägret Ravensbrück 1945.

Ett av arkivets märkligaste dokument: ett brev skrivet av fångar i Ravensbrück, som på kuvertets insida innehåller ett hemligt meddelande skrivet i urin. Då mottagaren hettade upp kuvertet framträdde texten.

Ett av arkivets märkligaste dokument: ett brev skrivet av fångar i Ravensbrück, som på kuvertets insida innehåller ett hemligt meddelande skrivet i urin. Då mottagaren hettade upp kuvertet framträdde texten.

Teckningar av överlevare, utförda under deras tid i lägren.

Teckningar av överlevare, utförda under deras tid i lägren.