Crafoordska stiftelsen

Betraktelse över stiftelsers betydelse och Crafoordska stiftelsens tillkomst och styrelsearbete. Intervju med Margareta Nilsson (ordf.) och Mårten Carlsson (styrelseledamot i 13 år).

– Stekt fläsk och löksås, säger Margareta Nilsson.

Tydligt markerar hon sin egen känsla för raka – nästan burdusa – svar och vad som gällde för hennes far Holger Crafoord. Pengar var för honom inte ett medel att skaffa lyx för egen del. De var ett verktyg i hans livs intresse; att kunna utveckla verksamheter och göra affärer. Men inte vilka verksamheter eller affärer som helst. Holger Crafoord visste vad som rörde sig i tiden, såg vart samhället vart på väg och var de stora behoven – och de goda affärerna – fanns.

– Det är väl precis så vi vill att en riktig kapitalist skall fungera, säger Mårten Carlsson. En som har glädjen i att förvalta sina pengar så att samhället utvecklas och människor får ett bättre liv.

Lågmält visar han den stillsamma klarsyn som enligt Margareta Nilsson – Holger Crafoords dotter och nuvarande stiftelseordförande – präglat hans arbete i styrelsen. Mårten Carlsson lämnar nu styrelsen efter 13 år. Nu får jag hans och Margareta Nilssons hjälp att försöka placera in den Crafoordska stiftelsen i det svenska forsknings- och kulturlandskapet.

När Sverige bytte från land till stad – från handelsbod till stormarknad – bytte vi också från lösvikt mot färdigförpackat. Med den stora logistiska revolutionens hjälp använder vi nu bara en bråkdel av vår arbetstid till att skaffa den mat för dagen som förr tog hela dagen. Holger Crafoord såg tidigt vart tåget gick och hjälpte oss – med sitt engagemang i Åkerlund och Rausing och Tetrapak – att byta tunga, tidsödande, ohygieniska, obekväma och dyrbara flöden från jord till bord, mot dagens sanslöst rationaliserade, standardiserade och kostnadseffektiva varudistribution. Och vi som köpte alla förpackningarna hjälpte honom att börja bygga den förmögenhet som så småningom skulle bli ett verktyg i ett nytt vinna/vinna-projekt med ännu tydligare ”hjälperjagdigsåhjälperdumigprofil”. Engångsnjuren och dialalysföretaget Gambro.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att mannen som gjort vetenskap av den ömsesidiga mänskliga hjälpsamheten – Robert Trivers – just i år, när stiftelsen firar 25 års jubileum, tilldelas Crafoordpriset. Men Crafoordska stiftelsen har inget inflytande över Crafoordpriset. Detta Sveriges mest berömda vetenskapliga pris näst efter Nobelpriset delas ut av Kungliga Vetenskapsakademien. Grundplåten är förvisso donationer från familjen Crafoord2. Och visserligen ser stiftelsen varje år till att priset motsvarar ungefär ett halvt Nobelpris – i år c:a 4 miljoner kronor. Men vem som får priset bestäms efter samma rutiner som gäller Nobelprisen. Men Robert Trivers tankar passar som hand i handske till Holger Crafoords liv och de värderingar han ville skulle prägla stiftelsens verksamhet.

Robert Trivers har övertygande visat vad som gör människan till människa och vad som gör samhället till samhälle. Att vi ställer upp för varandra. Trycker man ”default” i den mänskliga programvaran är grundtillståndet tillit. Av naturen förutsätter barnet i oss att människor går att lita på. Av kulturen lär vi oss sedan vem som lever upp till förväntningarna – och vem som inte gör det. Och andra lär sig om vi är värda deras tillit.

Holger Crafoord hade tillit till Nils Alwall på medicinkliniken på universitetssjukhuset i Lund. Det som så småningom skulle bli den internationella miljardjätten Gambro började vid en middag på Kulturen i Lund. Dit var också läkaren och forskaren Nils Alwall bjuden. Men han kom rejält för sent och rejält nerstämd. Holger Crafoord undrade förstås varför? Nils Alwall hade just lämnat två patienter att dö. Han kunde inte ge dem den dialys de hade behövt för att överleva. Och han visste ju att det skulle gå att konstruera en billig engångsnjure som kunde rädda tiotusentals människoliv om året. Men ännu hade ingen vågat satsa de pengar och resurser som behövdes för forskning och utvecklingsarbetet. De bestämde möte.

– Mötet berörde pappa starkt berättar Margareta Nilsson. Han satsade allt han byggt upp i ett eget bolag från tiden med Åkerlund och Rausing – och en hel del privata pengar också. Jag tror aldrig han vågade tala om för mamma hur mycket han egentligen satsade på Gambro, tillägger hon.

Det var förstås ett högriskprojekt. Men möjligheterna fanns där och passade precis i Holger Crafoords kapitalistiska profil. Ett klart humanistiskt projekt som kunde rädda liv, minska lidande, byggde på – och tvingade fram ny – vetenskaplig kunskap och avancerad teknik. Och hade en enorm global affärspotential. Som gick att realisera. Och med pengarna som flöt in fick Holger Crafoord verktyg att långt efter sin död fortsätta det som var hans livs intresse; att utveckla och förnya. Att vara rikare än alla gästerna på den egna begravningen ingick knappast i vad Holger Crafoord såg som meningen med livet. Och i tacksamt minne bevarad blir man ju heller inte. Åtminstone inte av det skälet. Han och dottern Margareta gick långa promenader i skogarna på familjens Mellby Gård vid Sösdala och diskuterade hur ändamålsparagraferna skulle formuleras i den stiftelse han ville göra av sina tillgångar i Gambro.

– Det fick absolut inte handla om militära ändamål, säger hon.

Han ville säkra att utdelningen gick till forskning, vetenskap och utveckling. Motivet var inte att genom stiftelsen behålla kontrollen över Gambro. Målet var att hela avkastningen genom en skattebefriad stiftelse skulle gå till vad han tyckte var viktig för framtiden; kultur och vetenskap. Att hjälpa unga människor att utveckla sig själva, skaffa ny kunskap som företag och samhälle kunde ha nytta och glädje av.

– Det han fått av forskningen skulle gå tillbaka till forskningen, tillägger hon.

Med det bekräftar hon Robert Trivers tes om den reciproka altruismen; om du hjälper mig så hjälper jag dig. Detta hon visste om sin far gjorde det också lätt för henne att fatta det svåraste beslutet i stiftelsens 25 åriga historia; att sälja alla stiftelsens aktier i Gambro. Det var ju tillväxten och utdelningen och de möjligheter att stödja forskning och utveckling som var det viktigaste för Holger Crafoord – inte Gambro. Och beslutet fick stora konsekvenser.

– Jag tror nog pappa ler i sin himmel säger hon. Inte bara därför att vi lyckats dela ut över 800 miljoner kronor sedan starten utan också för att tillgångarna nu passerat 2 miljarder.

Naturvetenskaperna inklusive medicinen har fått de mesta pengarna. Många är de enskilda forskare, institutioner, författare, konstnärer och kulturpersoner som genom åren fått stöd av stiftelsen genom stipendier, bidrag till utrustning, resor och litteratur. För dem är det självfallet stiftelsens mest påtagliga och betydelsefulla insats. Det är också alla dessa mindre bidrag som tagit merparten av de miljoner stiftelsen delat ut. Men lika intressant som att se på fördelningen i stort är det förstå att se på enskilda större satsningar genom åren. Det säger en del om musklerna hos en liten forskningsstiftelse och en del om hur dess styrelse tänkt och tänker.

Största enskilda satsningen genom åren är pengarna till Holger Crafoords Ekonomicentrum. Den säger också något om en lättfotad stiftelses förmåga jämfört med en tungrodd statsapparats. Ekonomerna i Lund var fler än 3 000 men bodde på minst 8 olika platser. Staten ville inte satsa några pengar på nya byggnader. Från Malmö lockade kommunen med nya och ombyggda lokaler i då tomma bostadshus i Rosengård – och generösa löften om pengar till forskning. Minsta kunskap om relationen mellan Malmö och Lund gör det lätt att sätta sig in i LU-rektorns inre inför det budet. Särskilt som ekonomerna själva ställde ultimatum; nya lokaler eller vi flyttar till industristaden Malmö. Eller kanske ännu värre för rektorn i en lärdomsstad där universitetet har mer än 400 år på nacken – till bondestaden Eslöv.

När Margareta Nilsson utvecklar sin syn på styrelseledamöternas kompetens så finns – förutom de självklara om nätverk, kunnighet och professionalism – också idén om att han eller hon bör vara lundensisk. När Nobelstiftelsens vd Stig Ramel var på förslag till styrelsen var det inte enbart hans meriter inom den forskningspolitiska eller vetenskapliga sfären som intresserade henne. De var förstås betydelsefulla. Men viktigt var också studentexamen från Spyken i Lund och att han ridit på en vit häst i Lundakarnevalen. Håkan Westling – dåvarande rektor för Lunds Universitet – har bara tre korta anteckningar i sin almanacka 1984 mellan sin första förfrågan till Stiftelsen om pengar till Ekonomicentrum, etapp I och fram till beslutet att satsa 22 miljoner. Med styrelsemedlemmar som alla suttit på mer eller mindre virtuella vita lundahästar är det lätt att förstå det snabba beslutet. Slutnotan hamnade dock på över 40 miljoner. Och lika lätt som det är att föreställa sig Håkan Westling glädje över Stiftelsen snabba beslut lika lätt är det att föreställa sig hans vånda när han var tvungen att tala om att byggnadsstyrelsen räknat fel på över 20 miljoner till den första fasen som kostade över 40 miljoner. Det var ju inte hans fel, men det var han som förhandlade. Trots att det är lätt att känna sig lurad i det läget och utsatt för utpressning kom pengarna fram. Kanske säger det en del om stiftelsens starka känslor för Universitetet och Lund och respekten för Holger Crafoords minne.

Förutom lättrörligheten och möjligheten till egensinniga motiv säger beslutet något annat viktigt om den Lilla Stiftelsens forskningsstrategiska betydelse. I en nationell statlig forskningsbudget på miljardbelopp är 40 miljoner en droppe i havet. För Lunds Universitet och ekonomerna betydde de vinna eller försvinna (från Lund). Och det Lund och Universitetet vann var att man kunde samla alla ekonomer på ett ställe i nya lokaler byggda med stor medvetenhet om vad det är som får världen att fungera; möten mellan människor med olika bakgrund, tankar och ambitioner. Ekonomicentrum är byggt just för att dess studenter och lärare skall möta varandra. På vägen till gemensamma utrymmen och fikaplatser uppstår oväntade möten, skapas nya kontakter och uppstår nya idéer. Man kanske till och med tvingas möta och tala med sin värsta antagonist. Böcker, teorier och föreläsningar i all ära. Men det är i de kroppsliga mötena där ögonbrynen höjs, händer viftar, skratten hörs, minerna syns, frågor ställs och debatterna uppstår som ny kunskap testas och utvecklas. När 3 000 studenter plus deras lärare och forskarna samlas på ett ställe uppstår en kritisk massa som kan tända den kedjereaktion som aldrig kan ta fart om alla är utspridda över en hel stad. På det sättet ger 70 millioner kronor strategiskt placerade pengar en forskningspolitisk utdelning långt utöver summans storlek.

Den Lilla Stiftelsens forskningsstrategiska betydelse – och forskningspolitiska makt är i tilltagande. Crafoordska stiftelsen erbjuder fler exempel. Navet på Alnarp, SOL i Lund och Roboten på sjukhuset.

Navets centrum heter Crafoordsalen och ligger på Sveriges Lantbruksuniversitets Alnarpsfakultet. Till salen donerade stiftelsen 7,6 miljoner i maj 2001. Inte mycket pengar – men avgörande för att samla byggnader som nu rymmer fyra olika kärnområden i direkt anslutning till Crafoordsalen. För de pengarna skulle inte mycket forskning kunna göras – men mycket forskning diskuteras, korsbefruktas och utvecklas gemensamt.

Med Språk Och Litteraturcentrum SOL i Lund är det sak samma. 40 miljoner i byggnader som gifter samman humanister med språk- och litteraturvetare och teologer med klar ambition att inkludera kognitionsforskare och neurovetare i undervisning och forskning. Också här är det svårt att överskatta vad lite pengar kan betyda för stora förändringar av de vägar kunskapsutveckling vandrar.

Och så till Roboten på sjukhuset. Medicinarna i Lund ville gärna ha den men det ville regionens sjukvårdpolitiker inte. De ville hellre prioritera andra satsningar än en kirurgirobot som kunde operera på distans – med patienten liggande miltals från kirurgen i värsta fall. Nu var det inte distanskirurgi som var läkarnas i Lund främsta argument. Robotkirurgin gör att de kan utföra titthålskirurgi med mycket större precision, med avsevärt mindre blodförlust och med betydligt kortare eftervård, än vid vanlig öppen kirurgi. Dessutom – alla handgrepp görs via en dator och instrument där det inte finns kvar ett uns av något darr på manschetten. Att kirurgernas arbetsställning är bekvämt sittande framför datorer och monitorer istället för böjd i timmar över en patient, gör ju inte roboten mindre eftertraktad. Men som sagt de tolv miljoner den kostade ville regionpolitikerna inte ställa upp med. Men Crafoordska stiftelsen ställde gärna upp med 5 om regionen ställde upp med resten. Förutsatt att robotkirurgerna också knöt forskning till verksamheten. Och villkoren var tämligen tydliga. Stiftelsen 5 miljoner och regionen resten. Annars inget alls. Och så fick det bli. Robot till Lund. Att sjukhuset i Malmö numera också har en operationsrobot är kanske inte förvånande. Total investering alltså på c:a 25 miljoner – på totalt satsade 5. Tala om utväxling och att ha inflytande över vart utvecklingen tar vägen.

Är det ett problem? Att små stiftelser – och för den del också de riktigt stora som t.ex. Wallenbergstiftelserna – som står utanför politisk demokratisk kontroll, får ett växande inflytande över vart svensk forskning tar vägen?

– Vi tar ju inte över, säger Mårten Carlsson lite torrt.

Men han medger att den Wallenbergstyrelse han också suttit i funderade rejält över sin egen roll, ansvar och kompetens när man beslöt satsa 800 miljoner på forskning kring s.k. funktionell genomik. Det fick ju en så uppenbar nationellt styrande effekt över forskningen.

Dagens professorer och institutioner har en basfinansiering från staten som i de flesta fall slutar någonstans runt 50 % av vad verksamheten kostar. Resten skall dras in via ansökningar till forskningsråd, stiftelser, forskningsfonder och företag. Staten och universitetens makt över forskningspolitiken förändras. Vill universiteten själva bestämma mer måste de lära sig argumentera för sin sak på en ny arena med en mångfald av aktörer. Förr räckte det med att övertyga utbildningsministern. Nu är det råd, fonder, företag och stiftelser som gäller. Tecken i tiden talar för att också enskilda donationer till forskning kan bli skattebefriade. Mångfalden av aktörer som skall övertygas växer. Kommunikation blir en allt viktigare strategisk resurs. Samverkansuppgiften kommer troligen att få den status universitet och högskolor varit och är synnerligen tröga med att ge den. Och vad kan då de små stiftelserna spela för roll i detta mosaiklandskap av aktörer. Förhoppningsvis som de som går mot strömmen och stöder rösterna i motvinden.

Forskning – framförallt naturvetenskaplig forskning kostar pengar – oerhört mycket pengar – och bedrivs med hjälp av komplicerad och dyrbar utrustning i stora väletablerade konsortier och ”center of excellence”. Dit kommer bara de som gräver mycket djupt och mycket länge. Och ändå kan de aldrig vara säkra på att få se ljuset i tunneln. Som med Hallandsåsen. Man måste fortsätta att investera för att inte allt man redan gjort skall gå förlorat. Trots att man inte kan vara säker på att arbetet inom ett och samma område, med hjälp av etablerad teknik och kända frågeställningar leder till framgång. Detta blir med nödvändighet mainstream och etablerat. Den inbyggda logiken i forskningens infrastruktur och villkor gör att de stora forskningsfinansiärerna med nödvändighet måste finansiera det som är väletablerat och välkänt. Vem skall då syssla med det udda, oväntade och oortodoxa? Det som går utanför ramarna hittar de nya oväntade kopplingarna och hjälper de nya begåvningarna och lägger grunden till morgondagens forskningskonsortier och ”center of exellence?”

- Vet man hur forskning går till och vet vart man vill kan man bli revolutionär i små steg och med små medel säger Mårten Carlsson försiktigt.

Och han nämner hur stiftelsen finansierat professurer som aldrig annars blivit finansierade, gästforskare och gästföreläsare som aldrig annars kommit till Lund. Och hur stiftelsen hjälper unga forskare att komma iväg på resor de aldrig annars skulle komma iväg på. Han höjer rösten ett snäpp och nämner ett beslut att 2006 anslå 5 mkr för att finansiera ”särskilda projekt” med stor förny elsepotential. Projekt med uttalat krav att pengarna skall gå till ”nydanande och helst gränsöverskridande forskning”. Första omgångens ansökningar gav inte så mycket att gå i taket för. Kanske är fritänkandet inte tillräckligt stort, redan finansierat eller så hade potentiella kunskapsrevolutionärer helt enkelt inte nåtts av budskapet. Men kanske är det bara tiden som saknas. Inom etablerade projekt som drivs av erkänt skickliga forskare dyker det alltid upp nya frågor, udda fenomen och aparta tankar som inte kan hanteras inom projekten. Idéer som man då måste lämna men som kanske skull kunna drivas vidare om det just fanns sådana mindre anslag som de Crafoordska stiftelsen nu säger sig vilja finansiera. Där kan också finnas direkta högriskprojekt. Sådana som ingen riktigt vågar tro på därför att tankarna går för långt vid sidan om ”conventional wisdom”. Tankar som om de får genomslag får enorm betydelse – och ger enorm prestige. Flera av de senaste decenniernas forskningsrubriker hamnar i den kategorin. Hjärnans stamceller. Klonade får. Magsårsbakterier. Prioner. För att bara nämna några som krossat sin tids rådande paradigmer.

Kanske kan man likna De Små Stiftelsernas möjligheter med statens satsningar på samhällets infrastruktur. Små investeringar i förhållande till en möjlig enorm utväxling. Ekonomicentrum, SOL, Navet, bildar just det mönstret i Crafoordska stiftelsens satsningar. I det mönstret infogar sig också de satsningar man gör på särskilda professurer och gästföreläsare som sitter på strategiska kunskaps- och bristområden. Liksom de satsningar stiftelsen gjort på att ge Flyinge en ny ridhall och nya under visningslokaler. Holger Crafoord hade sina rötter i Småländska Ödestugu. Hans dotter Margareta äger och driver en framgångsrik besättning av Jerseykor på Småländska Wirums Säteri. Mårten Carlsson är engagerad i sin föräldragård på Bjärehalvön och har varit rektor vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Deras landsbygdsperspektiv är självklart och framtidsinriktat. För landsbygden är inte vad den har varit. Korna är nästan borta ur landskapet och vanliga bönder en rödlistad art. Hästarna och landsbygdturismen tar över marker, byggnader och sysselsättning. Landsbygden går från nödtorftsproducent till nöjesindustri. Satsningen på Flyinge skall ses i det perspektivet. Hästnäringen är numera en av många nya strategiska resurser för livet på landet. Kunskapsutveckling och kunskapsförmedling om hästskötsel och ridsport är en av strategisk resurs för hästnäringen och en del av den nya landsbygdens infrastruktur.

Samma raster kan läggas över de satsningar stiftelsen gör inom områden utanför vetenskapen. Anslag till idrott och ungdom förväntas ge mångfalt tillbaka i form av unga människor som finner stimulans, kamratskap, utmaningar och mening. Kultursatsningarna har samma perspektiv. Holger Crafoord var allätare på kulturens område – utom ett – musiken. Han var fullständigt tondöv säger dotter Margareta. Och det må ju vara. Men han kan inte ha varit okänslig för vad som får människor att sträva mot samma mål och svänga i takt. Det är ju det vi har kulturen till – att hitta det gemensamt mänskliga. Kulturen i Lund har skördat många frukter av Holger Crafoords kulturintresse och stiftelsens ambition att följa donatorns intentioner – precis som Ystadoperan och mängder av andra sydsvenska kulturinstitutioner.

Jag frågar Mårten Carlsson vad han minns bäst och helst från sina år i styrelsen?

– Att det alltid var högt i tak och livliga debatter under sammanträdena, är hans först punkt.

Den andra är att ordföranden Margareta alltid går på mänsklig känsla när besluten står och väger. Att tiden oftast gett henne rätt och att hon ofta argumenterar med en konkret och rak – stundtals rätt kärv – humor. I stiftelsens beslut att stödja Vidarkliniken gick hon emot sin delvis skeptiska styrelse och visade att i frågor hon känner starkt för lyckas hon ofta få styrelsen med sig.

– Jag gillar antroposofernas sätt att hantera en människa, säger hon. Inte därför att de botar bättre än ett vanligt sjukhus gör, men de har en palliativ verksamhet och du kan komma dit med svåra sjukdomar och man gör det bästa av den tid du är där. Just Du är betydelsefull och man rusar inte förbi Dig i brådska. Jag tycker om det antroposofiska sättet att se på hela människan.

Och så berättar hon om en studieresa de gjorde till Vidarkliniken vars ”Vänner” fått 1,1 miljoner i stöd fram till 2006.

– Jag lyckades få styrelsen med på en studieresa till Vidarkliniken. Och det var intressant och överraskande att se alla professorer och snillen som var med oss stå där barfota i ring och hålla varandra i hand. Det trodde jag ju aldrig jag skulle få dom till. Och alla var mycket nöjda efteråt och tyckte att dom hade lärt sig något nytt.

Och så till sist – de insatser som med de minsta anslagen av alla kanske har den största utväxlingen av dem alla. T.ex. stödet till Stiftelsen Min Stora Dag. Den som hjälper svårt sjuka barn att under en dag få sin allra största önskan uppfylld. Varje år delar Crafoordska Stiftelsen också ut pengar i rent humanitära projekt till människor som av en eller annan anledning inte fångas upp i det etablerade sociala skyddsnätet. Och kanske är det de delarna av verksamheten som Holger Crafoords dotter känner allra mest för. Att för ett ögonblick kunna mildra smärta, kanske rädsla och förverkliga en livsdröm när livet kanske håller på att ta slut. Eller att kunna hjälpa en ensamstående mamma att alls fira jul med sina barn eller göra en resa de annars bara kunde drömma om. Sådant kan förstås inte värdesättas i pengar – även om det krävs pengar för att göra det. Och viljan att göra det utan varje tanke på att få någonting tillbaka

Förutom Margareta Nilsson och Mårten Carlsson är jag stort tack skyldig till en rad personer som tagit sig tid att svara på frågor om Små Stiftelser i allmänhet och Crafoordska stiftelsen i synnerhet; Mats Benner, Göran Bexell, Bengt Olle Bengtsson, Fredrik Melander, Lennart Nilsson, Sverker Sörlin och Håkan Westling.

Lund i mars 2007
Peter Sylwan

art2006_01

Holger Crafoords Ekonomicentrum

art2006_02

Crafoordhallen, Flyinge

art2006_03

Vita Huset, Kulturen i Lund